En rubrik jag inte kan namnge

I veckan blev jag sexuellt ofredad.
Jag vill säga ”i veckan blev jag tydligen sexuellt ofredad”, men faktum tycks vara att det är så händelsen beskrivs.
För första gången under 3 år så var jag rädd på min arbetsplats. Nu måste jag skriva om det, processera händelsen, få ur mig det & gå vidare starkare än tidigare.

Ända sedan yrket kom till världen så har sotningsföretagen varit mansdominerande. Vi är det sotningsföretag i Sverige som har flest anställda kvinnliga sotare. Något som jag varit stolt över, jag har gärna uppmuntrat fler kvinnor till att prova på vårt yrke.
Precis som med alla yrken så finns det nackdelar, att vara kvinna skapar något fler nackdelar. Kommentarer som ”synd att du inte kunde stanna längre, det är ju trevligt med kvinnligt sällskap” eller ”ni har ett skitigt yrke, nu skulle det vara en fröjd att få hjälpa till att tvätta sotaren” (kommentarerna är ej citerade, kontexten har fångats men i nya meningsuppbyggnader) förekommer när man dyker upp och ska göra ett så kallat mansyrke som liten, ung, flicka. Det är skittråkigt att det sker, men vi har skaffat oss skinn på näsan och valt att tolerera dessa händelser på grund av att vi trivs med vårt jobb.

I tisdags skedde en liknande händelse som dessa ovannämnda exempel. En berusad karl i bil dök upp på gården där jag skulle sota, ur vår något stappliga konversation kunde jag konstatera att han inte bodde på fastigheten eller ägde fastigheten. Till storyn hör också att jag är en extremt blåögd människa, jag ser gott i alla människor, jag gillar inte att vara otrevlig mot folk, jag uppför mig helt enkelt som vilken arbetsman som helst förutom att jag inte alls plockar upp varningssignaler. Jag fattar att någonting skumt är på gång med denna mannen, men jag kan inte bete mig illa eller otrevligt och bara avsluta konversationen ändå. När han börjar pika på hur söta sotarna är nu för tiden så skrattar jag bort det, trots att magen skriker av obehag. När han ber att få låna min telefon och jag går närmre honom så känner jag lukten av alkohol, jag ser spritflaskan i hans dörrsida, men jag kan inte förmå mig att gå därifrån. Inte förrän hans beröring och osmakliga sätt att erbjuda mig sin hjälp att hitta fastighetsägaren om jag har sex med honom så får jag min kropp att svara på magens oro.

Jag grät hysteriskt när jag ringde min kollega i närheten, jag tror inte ens jag lyckades formulera en mening som hon kunde förstå. Jag var så arg, på mig själv för att jag aldrig fattar att alla människor inte är helylle. På honom för att han behandlar kvinnor så. På hela världsbilden av hur en sotare ska se ut och arg för att jag inte är den idylliska bilden av en sotare och jag kommer aldrig aldrig bli det heller. Sen blev jag ännu mer arg, för att jag lät mig bli mentalt rubbat av den här händelsen, den kom mig nära inpå och det skrämde mig nästan lika mycket som händelsen självt.

Av någon anledning så var han värre än alla andra tidigare händelser. Jag vet inte varför, om det var på grund av att han var berusad, att han dök upp på en gård där han inte hade någonting att göra, att han parkerade som om han tänkte stänga min bil inne eller om det var hans beröring.

Så, i tisdags eftermiddag så dog en liten bit av min glöd för yrket. Jag oroar mig för att se hans bil igen, jag oroar mig för att helt plötsligt stå i hans farstu för att sota, jag oroar mig att han ska hitta vart jag bor. Jag oroar mig att det finns fler som honom, vars väg kommer korsas med min och därmed förstöra ännu en liten bit av mig…

Jag älskar mitt yrke, jag avgudar varenda själ på min arbetsplats. Men stolt över att vara kvinna i branschen, det är jag inte alls just nu…