Eufori i höjden


När man utsätter kroppen för höga höjder så reagerar vi människor på olika sätt. Vi ser olika saker där uppe, känner olika känslor i kroppen, tänker olika.

Adrenalin är kroppens bästa värsta substans, för att kunna hantera en så kallad ”fight-or-flight”-situation så förbereder sig kroppen genom att producera bland annat adrenalin. Viktigt. Vid dessa tillfällen blir vi stressade, oroliga, euforiska, spända, förväntansfulla eller skräckslagna. Vi vet inte riktigt…

När du går upp på taket till ett 12 meter högt hus kanske du känner svindel, oro i magen, skakiga ben… När du ser dig omkring kanske du ser möjligheter att ramla ner, smärta, ett perspektiv som inte faller sig naturligt och som inger rädsla hos dig. För att dö? Bli skadad? Kanske du känner den här impulsliknande känslan som man kan känna ibland: ”jag kan faktiskt hoppa, här och nu skulle jag kunna hoppa ner från taket.”. Tvetydigheten som kroppens signaler skickar. Hjärnan säger ”Varning för hög höjd, fly.” Kroppen tänker ”Det finns ingenting som tyder på att vi ramlar lättare här än vad vi gör på marken, varför ska vi fly?”. Den tvetydigheten som uppstår i kroppen när man känner att nu har jag ingen kontroll över vad min kropp kommer att göra härnäst. Du kanske tänker att det här är slutet, eller skulle kunna vara slutet.

När jag står på taket till ett 12 meter högt hus då ser jag mamma nere på backen. Hon ser orolig ut och skriker högt. ”Kom ner därifrån!”. Sedan cirkulerar hon kring platsen där hon stått samtidigt som hon mumlar ”Jag kan inte se det här. Jag klarar det inte. Åh herregud.” Jag tänker att hon är fånig. Min fåniga mamma som skämmer ut mig inför mina kompisar och mina fröknar. Men jag lyder, så klart, jag klättrar ner igen.

Jag är 7 år och går på fritids varje morgon och varje kväll. Pappa är sotare och börjar jobba tidigt på morgnarna. Mamma är servitris och jobbar till sent på eftermiddagarna. Jag leker alltid med min bästa vän Anja. Vi leker med våra apor från ”Little Monkey”. Den modernare och coolare versionen av 80-talets Monchhichi. Vi är apmammor och klättrar i träd med våra barn. Vi klättrar högt, skolgården har ett perfekt klätterträd precis vid parkeringsplatsen. I det trädet kan man se alla som går förbi på gatan och alla klasskompisars föräldrar som kommer från jobbet. Jag sitter gärna med min apa på en gren rätt högt upp, lutad mot stammen och bara kollar. Jag kollar på folk, på himlen, på löven som prasslar när det kommer en liten pust. Jag kollar ganska ofta på insidan av huvudet vet jag, jag ser det som inte finns på riktigt utan bara i mina tankar. Jag hör att min fritidsfröken ropar, ”Emelie, din mamma är här nu!”, men hon behöver inte ropa egentligen för jag har redan sett mamma.

Jag ser exakt allt härifrån.

Jag ropar, tjoar, vinkar, vill att mamma ska se hur högt jag har klättrat! Vill att mamma ska se hur fantastiskt det är här uppe! Men det är inte alls vad mamma ser för mamma är höjdrädd.

Så när jag står här på taket till ett fantastiskt stort hus i skärgården i Sundsvall så kollar jag ut över havet men in i mig själv. Jag ser magin igen, jag är 7 år och sitter i klätterträdet på skolgården. Nedanför hör jag mamma ropa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s