Vintermörker

Vissa dagar är livet alldeles för härligt för att man ska kunna ta det på allvar, det känns liksom konstlat och inte riktigt trovärdigt att det ska vara så bra som det är. Sedan kommer det väl i vanlig ordning ett bakslag som rycker tillbaka sinnet till verkligheten och helt plötsligt känns allting så verkligt att man kan peta på det.

Magen känns ut och in, huvudet trycker, tårarna ligger i bihålorna och väntar, tålamodet är i botten och humöret likaså.

Från sprudlande enorm jätteglädje och storhet i luften till värdelös grå dimma och trevande i mörkret.

Den här veckan är bakslaget.

Jag har hela mitt liv haft prestationsångest, jag ger mig sällan in i något utan att göra det 110% ut. Det duger inte att vara bra, det måste vara bäst. Jag gör inte ett prov och nöjer mig med VG för då anklagar jag mig själv för att inte ha gjort mitt bästa. Så varje gång det kommer ett litet bakslag, en respektlös kommentar från mina kunder, en pik på hur jag gör mitt jobb, en anklagande ton för att jag är lite sen, en irriterad kund för att jag berättar om brister på fastigheten. Minsta lilla alltså gör ont i mig och får mig att känna att jag inte duger till det jag gör. Någon gång per dag kan jag tackla det, flera gånger per dag och hux flux så har jag tryckt ner mig själv i botten.

Vissa dagar måste jag gråta över det, andra dagar är jag tillräckligt stark för att vifta bort det.

Idag är jag svag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s