Vi är alla pinkande labradorer

På hundpromenader så pinkar Bacardi (vår hund) på varje fläck han stöter på. Markerar att nu har jag gått här och det här är nu mera mitt revir. Nästa varv pinkar han igen, det är ingen hund som gått här efter oss men Bacardi måste ändå berätta för traktens alla hundar att han har gått här igen och reviret är fortfarande hans.

Nästa dag har någon annan hund pinkat revir på Bacardis gula fläck, Bacardi kissar igen.

Vi på kammarn är alla svarta labradorer som måste pinka in våra revir. Sara sotar i Njurunda, det är hennes revir. När någon annan än Sara sotar i Njurunda så är det viktigt att berätta det för Sara, nu sotar jag här och nu är det mitt revir! 2006 sotade Affe här, då pinkade han revir. Även om ingen sotat efter Affe så måste han berätta 2007 att han fortfarande har detta revir.

 

10 år senare pinkar jag. 

Tji fick ni. Nu är det mitt revir! 👑

Annonser

En reaktion på ”Vi är alla pinkande labradorer

  1. Emma Hellström skriver:

    ”…En skrämmande ram kring livets tavla som påminner mig om att allt vi ser är en fasad som en dag kommer brista. Livet är flyktigt alltså, tillvaron är tillfällig.

    Ångest över att en dag inte existera, inte för själva döden utan för tanken på att jorden kommer inte förändras radikalt under min livstid och jag är bara ett liv av miljarder som kommer försvinna innan jorden gör det.”

    ~ Emelie Sundberg ~

    Så klok, så vackert filosoferande.

    Jag satt på en strand i förrgår och tänkte på de vänner jag har närmast. Du dök upp i mitt huvud.
    Du var inte en av dem som någonsin stått mig nära. Men vi möttes, vi pratade, vi skrattade, vi rökte, vi klickade och vi lade till varandra på facebook. Mer än så blev det inte. Jag flyttade utomlands och det hann inte bli djupare än så.
    Sen så i förrgår tänkte jag på dig. Jag tänkte att du var någon jag skulle vilja ha kvar i mitt liv föralltid. Du var den som jag, när jag kommer hem, ska ta upp kontakten med. Försöka bli vän med. Jag sa det till min fästman att Emelie, den sprudlande sotartjejen från Sundsvall, henne vill jag ha som vän.

    Det är så synd att jag missade den chansen. Jag kommer lära av den insikten resten av livet. För jag har en känsla av att jag gick miste om något alldeles underbart.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s