Vi är alla pinkande labradorer

På hundpromenader så pinkar Bacardi (vår hund) på varje fläck han stöter på. Markerar att nu har jag gått här och det här är nu mera mitt revir. Nästa varv pinkar han igen, det är ingen hund som gått här efter oss men Bacardi måste ändå berätta för traktens alla hundar att han har gått här igen och reviret är fortfarande hans.

Nästa dag har någon annan hund pinkat revir på Bacardis gula fläck, Bacardi kissar igen.

Vi på kammarn är alla svarta labradorer som måste pinka in våra revir. Sara sotar i Njurunda, det är hennes revir. När någon annan än Sara sotar i Njurunda så är det viktigt att berätta det för Sara, nu sotar jag här och nu är det mitt revir! 2006 sotade Affe här, då pinkade han revir. Även om ingen sotat efter Affe så måste han berätta 2007 att han fortfarande har detta revir.

 

10 år senare pinkar jag. 

Tji fick ni. Nu är det mitt revir! 👑

Vintermörker

Vissa dagar är livet alldeles för härligt för att man ska kunna ta det på allvar, det känns liksom konstlat och inte riktigt trovärdigt att det ska vara så bra som det är. Sedan kommer det väl i vanlig ordning ett bakslag som rycker tillbaka sinnet till verkligheten och helt plötsligt känns allting så verkligt att man kan peta på det.

Magen känns ut och in, huvudet trycker, tårarna ligger i bihålorna och väntar, tålamodet är i botten och humöret likaså.

Från sprudlande enorm jätteglädje och storhet i luften till värdelös grå dimma och trevande i mörkret.

Den här veckan är bakslaget.

Jag har hela mitt liv haft prestationsångest, jag ger mig sällan in i något utan att göra det 110% ut. Det duger inte att vara bra, det måste vara bäst. Jag gör inte ett prov och nöjer mig med VG för då anklagar jag mig själv för att inte ha gjort mitt bästa. Så varje gång det kommer ett litet bakslag, en respektlös kommentar från mina kunder, en pik på hur jag gör mitt jobb, en anklagande ton för att jag är lite sen, en irriterad kund för att jag berättar om brister på fastigheten. Minsta lilla alltså gör ont i mig och får mig att känna att jag inte duger till det jag gör. Någon gång per dag kan jag tackla det, flera gånger per dag och hux flux så har jag tryckt ner mig själv i botten.

Vissa dagar måste jag gråta över det, andra dagar är jag tillräckligt stark för att vifta bort det.

Idag är jag svag.

En lycklig gesäll

De steg som jag tror/vet kommer göra mig lycklig i yrket är:

  • Få min första arbetslista aviserad med mitt namn. (Sotningen kommer att utföras av Emelie Sundberg.)
  • Komma in på skorstensfejarutbildningen. Och avsluta den såklart.
  • Uppgradera mitt lärlingsbälte till gesällbälte.
  • Få gesällbrevet.
  • Komma in på skorstensfejarteknikerutbildningen. Och avsluta den.
  • Göra min första brandskyddskontroll.

Idag bär jag för första gången mitt gesällbälte. Jag klappar det ömsint lite nu och då för att påminna mig om att min midja är prydd med statsvapnet. Sen liksom böjer jag upp spännet så att jag kan se det (upp och ner dock) och låter det glänsa i mina ögon. Sen tar jag en ”selfie” på mitt skrev för att kunna se bältet åt rätt håll. 

Jag är så lycklig idag.


Existentiell svindel & torra läppar

Jag har aldrig haft sådan ångest som jag hade igår. Det var helt ofattbart att världen kunde skälva så stark som då.

Jag är en trogen lyssnar till Alex & Sigges podcast, dessvärre är jag en sen anhängare och har ännu inte kommit längre än till sommaren 2015. I går morse så åkte jag till jobbet med podcasten i högtalarna på bilen och den sista lilla trudelutten spelades precis då jag rullade in på parkeringen. Den låten som spelades sög sig fast som en jävla blodigel i mitt sinne.

Men livet måste levas

också när man inte längre vill

Mikael Wiehe visade det sig vara, som skälvde min existens till den grad att jag nästan kände mig svimfärdig. Låten har sedan dess präglat min vardag med en förpestande närvaro. En skrämmande ram kring livets tavla som påminner mig om att allt vi ser är en fasad som en dag kommer brista. Livet är flyktigt alltså, tillvaron är tillfällig.

Ångest över att en dag inte existera, inte för själva döden utan för tanken på att jorden kommer inte förändras radikalt under min livstid och jag är bara ett liv av miljarder som kommer försvinna innan jorden gör det. 

Mikael Wiehe – Lindansaren

 Förutöver min ångest så tampas jag idag med fruktansvärt torra läppar! Jag är beroende av cerat och då jag började på företaget hade vi ett helt oslagbart läppcerat med reklamtryck. Om man inte är beroende av läppsyl så vet man inte alls vad jag pratar om nu, men det är fan inte lätt att hitta ett bra cerat! Nu är reklamceraten slut, finns inte längre att få tag i, alla andra cerat är SÄMST och jag hittar inget som duger mot torrheten som jag lider av. Lider alltså. Om man utsätts för sot och kyla samt temperaturväxlingar hela tiden så blir läpparna som lönnlöven på backen en solig höstdag. Fallfärdiga. 

Nu har vi på företaget säkert provat ca 7 olika cerat och jag hittar inget jag är nöjd med och ingen annan av testpersonerna heller tydligen…

Så, till sluttampen på blogginlägget:

Vet någon om en bra tillverkare av läppcerat med möjlighet att trycka logo på behållaren?

Workoholic

Jag har saknat jobbet nå fruktansvärt den här semestern! Hemskt mycket alltså.

Igår var livet underbart. Det var underbart att stressa, bli blöt, träffa kunder, frysa, svettas, träna, bli skrikt åt av vår PT var till och med underbart. Komma hem och vara äcklig av svett, diska fast jag inte orkar, laga mat fast jag inte orkar, sova. Bäst var det att sova.

Jag har sovit så jäkla kasst under semestern för att jag inte tagit ut mig varken mentalt eller fysiskt, igår sov jag som en klubbad sälkid!

Påminnelse till mig själv

TA ALDRIG SEMESTER I 2 VECKOR I STRÄCK! DU PALLAR DET ÄNDÅ INTE.

Uppenbarelse

Jag har just haft en uppenbarelse.

Jag är inte klantig, slarvig, otursam eller glömsk. Jag är ur synk.

Jag gör exakt allt rätt, men bara inte i rätt tid!

Kaffe i micron, 1 minut i mitt huvud = varmt kaffe. 1 minut i existensiell tid = kaffet kokar över.


Det tar cirka 7 minuter att koka pasta. 7 minuter i mitt huvud = jag hinner röka & ringa mamma. 7 minuter i pastans värld = bränd spaghetti.


Ska gå hemifrån om 10 minuter. 10 minuter i min värld = tillräckligt lång tid för att byta kläder 3 gånger, dricka kaffe, borsta tänderna, klä på sig ytterkläderna. 10 minuter i verkligheten = ta din skit nu annars hinner du inte plocka med dig grejerna innan du måste gå.

1 timme & 40 minuter i mitt huvud = powernap, städa, diska, laga mat, diska igen. 1 timme & 40 min i tvättmaskinens värld = KLAAAAAAAAR!!!

Vi är bara inte överens, jag och universum, över hur lång tid saker & ting bör ta. Helt enkelt. 

Så nästa gång jag inte dyker upp i tid så kan det helt enkelt vara så att du dök upp för tidigt!

Älvstoft

Vi är omringade av älvstoft. Alltid, överallt där vi kollar finns det ett tunt lager av magi i luften. Oftast så ser vi igenom den, missar den.

Ni vet när man är på väg att svimma kanske, det surrar små svarta dammkorn framför ögonen som inte riktigt tycks ha någon koll på vart dom är eller vart dom ska härnäst? Älvstoft.

En bra dag kan jag se det när jag kollar på himlen, ibland också när jag kollar på frosttäcket på ängen. Varje dag ser jag det i barn, i glittrande ögon och busiga kroppar.

Just idag är en stressig dag, men ljuset från den lätt molnbeklädda himlen tycks falla helt rätt, lyser upp stoftet i världen och får tillvaron att glittra. När kristallerna reflekterar ljuset så bländas jag och ser inte stressen alls.