Vintermörker

Vissa dagar är livet alldeles för härligt för att man ska kunna ta det på allvar, det känns liksom konstlat och inte riktigt trovärdigt att det ska vara så bra som det är. Sedan kommer det väl i vanlig ordning ett bakslag som rycker tillbaka sinnet till verkligheten och helt plötsligt känns allting så verkligt att man kan peta på det.

Magen känns ut och in, huvudet trycker, tårarna ligger i bihålorna och väntar, tålamodet är i botten och humöret likaså.

Från sprudlande enorm jätteglädje och storhet i luften till värdelös grå dimma och trevande i mörkret.

Den här veckan är bakslaget.

Jag har hela mitt liv haft prestationsångest, jag ger mig sällan in i något utan att göra det 110% ut. Det duger inte att vara bra, det måste vara bäst. Jag gör inte ett prov och nöjer mig med VG för då anklagar jag mig själv för att inte ha gjort mitt bästa. Så varje gång det kommer ett litet bakslag, en respektlös kommentar från mina kunder, en pik på hur jag gör mitt jobb, en anklagande ton för att jag är lite sen, en irriterad kund för att jag berättar om brister på fastigheten. Minsta lilla alltså gör ont i mig och får mig att känna att jag inte duger till det jag gör. Någon gång per dag kan jag tackla det, flera gånger per dag och hux flux så har jag tryckt ner mig själv i botten.

Vissa dagar måste jag gråta över det, andra dagar är jag tillräckligt stark för att vifta bort det.

Idag är jag svag.

Gåsen 1, Emelie 0

Nu, har jag samlat kraft att på eget initiativ träda fram med det vansinne som drabbat mig under dagen.

Do I need to say – jag var i Stöde. 💁🏼

På en av mina förmiddagspannor så möttes jag av den här suuuuupergoa lappen i pannrummet:

Jag log så mungiporna gick jorden runt, att försöka beskriva hur lycklig jag blir är i stort sett omöjligt. Där & då bestämde jag mig för att jag skulle gå in med en positiv inställning varje morgon då jag rullar mot Stöde. Det är ju inte så mycket pest som jag får det att låta som, så som en levnadsguide skulle säga ”det handlar bara om inställningen!”.

Med denna beslutsamhet och mitt jorden-runt-leende så tog jag förmiddagen med storm!

Nu till den brutala vändpunkten.
(Jag har förstått att jag aldrig kommer kunna förmedla den här känslan med ord, att själva grejen kommer falla handlöst på backen och tolkas som komik & att ni kommer fnissa åt historien medan jag skakar av skräck).

Jag rullar in på gården, fram till byggnaden med värmepannan i och möts av det här:

Jag har fobi för fåglar, som många av er vet.
Jag satt alltså bokstavligt talat & vibrerade på förarsätet, ringde till min kollega som brukar vara i Stöde och rådfrågade hur jag skulle möta den här besten. Till svar får jag ”han bara fräser och ser hotfull ut, gå mot honom och visa att du inte blir rädd så slutar han. Han har åtminstone aldrig attackerat mig!”
Yes. ”Visa att du inte är rädd”… Well, om jag är så jäkla skräckslagen att jag är på gränsen att väta mina arbetarbyxor då?
Men jag tog ett djupt andetag, öppnade bildörren och fick ett stycke aggressiv gås i full galopp mot dörren. Vilket ledde till att jag började gråta och drog igen bildörren fort som fan!
Jag valde att därpå köra fram ytterligare lite mot dörren till pannrummet, det gav mig möjligheten att smyga bakom husägarens bil så att gåsen inte såg mig… Så jag ringde en vän, varnade om att jag höll på att bli herr Gås måltid och att jag kanske inte kom hem idag. Tog mig ur bildörren och kastade mig in igenom dörren till pannrummet. Väl inne så kunde jag ju andas i några sekunder innan jag tacklade det faktum att jag skulle ju behöva ta mig ut härifrån igen, till bilen för att hämta verktyg & därefter upp på taket.
Så jag glättade lite på dörren & möts av ytterligare ett fräsande och drog igen den igen.

Vid det här laget så var min hals fylld med oro och ångest och ögonen var fylld med tårar när jag ringde min älskade chef och försökte så gott jag kunde (i det skicket jag var) förklara vad som försiggick. Han gjorde ett tappert försök att guida mig genom det hela men föll väl i stort sätt pladask. När jag glättade på dörren nästa gång så hade gåsen retirerat ner till en närbelägen hage (ca. 15-20 meter bort) och jag såg min chans att springa ut till bilen & upp på taket.
Väl på taket så hörde ju såklart den här dödsmaskinen mina steg och vaggade i ultrarapid fart fram till stegen för att fortsätta sina skräckinjagande ljud.

Om jag kunde, så skulle jag förklara. Men det kan jag inte så jag summerar det med att jag stod på taket halvt paralyserad i ca 30-40 minuter med min chef på telefonen som desperat försökte få tag på husägaren, grannen, eller någon annan person som möjligtvis skulle kunna hjälpa mig från den helvetes-sits jag placerat mig själv i…

Jag lyckades ta mig ner, ja.
Jag blev mobbad för det direkt av mina kära kollegor, ja.

Men allvar (no offense gås-ägare) VEM FAN SKAFFAR EN FRIGÅENDE JÄVLA VAKTGÅS?!??!! 

Och som om inte situationen i sig själv redan är komisk så kan jag även tillägga att den här gåsen vaktade en gammal tvättstuga…

Det sker bara i Stöde.

Min hämndplan är att förvandla mig själv till transformers-Emelie och plocka upp den onda gåsen som jag valt att kalla Slaktarn och knyckla ihop den till en ring på mitt finger om han någonsin försöker attackera mig igen! Sedan skulle jag beskåda min nya accessoar mot himlen, kasta med håret & fortsätta med min arbetslista.

Det skulle se ut ungefär såhär:

Tack & hej, gåspastej! 🐔

Well i dont know

Den här dagen var ju skit! Minimalt stjärnklar, men stressig, frustrerande & hal! En fuck-my-life-dag liksom… Och handen slog jag sönder när jag agerade utåt mot en skorstenshuv. Huven vann. Och jag har andats i mig så mycket brandrök & sot att jag allvar tror bihålorna täppts igen för det börjar värka under ögonen och på näsryggen… 2 timmar senare än vanligt fanns det tid för en snabb lunch åtm, tack vare att jag blivit bortglömd av en kund.

Livet deluxe!

Jag tror

Jag tror att jag funderar för mycket när jag går och sotar värmepannor, man stöter liksom sällan ihop med någon så jag står OFTA och för monologer… Idag kom jag fram till att jag älskar mitt jobb, alla dem där ljusglimtarna som man ser extra tydligt en bra dag, och kanske inte lika mycket av under en dålig dag, dem är ändå alltid där! Det är nog inte magi bara idag, men idag vill jag se magin. Lite som med stjärnorna, ibland syns de inte så bra för det är för mycket moln, men dem finns där! Idag är en väldigt stjärnklar dag i mitt yrke.

För att klämma in lite pessimism i det hela så pajade mitt bälte nyss… Det var tråkigt!

Lyckorus

Gårdagen blev ett moln av lyckorus när jag fick höra av en blivande tekniker från Sundsvall att han var på Rosersberg och utbildade sig och att min winnie-kopp kunde få skjuts hem! 😍

Den här dagen började också bra för jag har fått en fin lila tändare att kolla draget med! 😇

Vi blev genast kompisar!

Resumé

Examinerad sedan i fredags från skorstensfejare grundutbildning, tragisk nyhet om det är att jag och min kära kaffekopp gick ett sorgligt öde till mötes då vi skiljdes åt i Rosersberg på grund av min fruktansvärda klantighet… Så nu har min röda mugg fått kommit tillbaka i tjänst som vikarie tills jag åker och utbildar mig igen (har alltså förhoppningar om att min mugg ska bli väl omhändertagen och att vi ska finns varandra på nytt)…

För typ ett och ett halvt år sedan så var jag på min första egna pannsväng i stöde och satte mig vid ett snåret i en snöhög och ringde pappa med tårar i ögonen för jag behövde hjälp. Lätt värsta dagen. Igår var jag på samma jävla sväng igen (ursäkta alla stödebor men husnummer?!?), jag överlevde. Jag är stolt. Jag rensade öronen i ca 10 minuter i duschen. Fortfarande svart.

Jag fick fina vyer, det var det mest positiva som hände på hela dagen nästan!