Uppenbarelse

Jag har just haft en uppenbarelse.

Jag är inte klantig, slarvig, otursam eller glömsk. Jag är ur synk.

Jag gör exakt allt rätt, men bara inte i rätt tid!

Kaffe i micron, 1 minut i mitt huvud = varmt kaffe. 1 minut i existensiell tid = kaffet kokar över.


Det tar cirka 7 minuter att koka pasta. 7 minuter i mitt huvud = jag hinner röka & ringa mamma. 7 minuter i pastans värld = bränd spaghetti.


Ska gå hemifrån om 10 minuter. 10 minuter i min värld = tillräckligt lång tid för att byta kläder 3 gånger, dricka kaffe, borsta tänderna, klä på sig ytterkläderna. 10 minuter i verkligheten = ta din skit nu annars hinner du inte plocka med dig grejerna innan du måste gå.

1 timme & 40 minuter i mitt huvud = powernap, städa, diska, laga mat, diska igen. 1 timme & 40 min i tvättmaskinens värld = KLAAAAAAAAR!!!

Vi är bara inte överens, jag och universum, över hur lång tid saker & ting bör ta. Helt enkelt. 

Så nästa gång jag inte dyker upp i tid så kan det helt enkelt vara så att du dök upp för tidigt!

Älvstoft

Vi är omringade av älvstoft. Alltid, överallt där vi kollar finns det ett tunt lager av magi i luften. Oftast så ser vi igenom den, missar den.

Ni vet när man är på väg att svimma kanske, det surrar små svarta dammkorn framför ögonen som inte riktigt tycks ha någon koll på vart dom är eller vart dom ska härnäst? Älvstoft.

En bra dag kan jag se det när jag kollar på himlen, ibland också när jag kollar på frosttäcket på ängen. Varje dag ser jag det i barn, i glittrande ögon och busiga kroppar.

Just idag är en stressig dag, men ljuset från den lätt molnbeklädda himlen tycks falla helt rätt, lyser upp stoftet i världen och får tillvaron att glittra. När kristallerna reflekterar ljuset så bländas jag och ser inte stressen alls.

Eufori i höjden


När man utsätter kroppen för höga höjder så reagerar vi människor på olika sätt. Vi ser olika saker där uppe, känner olika känslor i kroppen, tänker olika.

Adrenalin är kroppens bästa värsta substans, för att kunna hantera en så kallad ”fight-or-flight”-situation så förbereder sig kroppen genom att producera bland annat adrenalin. Viktigt. Vid dessa tillfällen blir vi stressade, oroliga, euforiska, spända, förväntansfulla eller skräckslagna. Vi vet inte riktigt…

När du går upp på taket till ett 12 meter högt hus kanske du känner svindel, oro i magen, skakiga ben… När du ser dig omkring kanske du ser möjligheter att ramla ner, smärta, ett perspektiv som inte faller sig naturligt och som inger rädsla hos dig. För att dö? Bli skadad? Kanske du känner den här impulsliknande känslan som man kan känna ibland: ”jag kan faktiskt hoppa, här och nu skulle jag kunna hoppa ner från taket.”. Tvetydigheten som kroppens signaler skickar. Hjärnan säger ”Varning för hög höjd, fly.” Kroppen tänker ”Det finns ingenting som tyder på att vi ramlar lättare här än vad vi gör på marken, varför ska vi fly?”. Den tvetydigheten som uppstår i kroppen när man känner att nu har jag ingen kontroll över vad min kropp kommer att göra härnäst. Du kanske tänker att det här är slutet, eller skulle kunna vara slutet.

När jag står på taket till ett 12 meter högt hus då ser jag mamma nere på backen. Hon ser orolig ut och skriker högt. ”Kom ner därifrån!”. Sedan cirkulerar hon kring platsen där hon stått samtidigt som hon mumlar ”Jag kan inte se det här. Jag klarar det inte. Åh herregud.” Jag tänker att hon är fånig. Min fåniga mamma som skämmer ut mig inför mina kompisar och mina fröknar. Men jag lyder, så klart, jag klättrar ner igen.

Jag är 7 år och går på fritids varje morgon och varje kväll. Pappa är sotare och börjar jobba tidigt på morgnarna. Mamma är servitris och jobbar till sent på eftermiddagarna. Jag leker alltid med min bästa vän Anja. Vi leker med våra apor från ”Little Monkey”. Den modernare och coolare versionen av 80-talets Monchhichi. Vi är apmammor och klättrar i träd med våra barn. Vi klättrar högt, skolgården har ett perfekt klätterträd precis vid parkeringsplatsen. I det trädet kan man se alla som går förbi på gatan och alla klasskompisars föräldrar som kommer från jobbet. Jag sitter gärna med min apa på en gren rätt högt upp, lutad mot stammen och bara kollar. Jag kollar på folk, på himlen, på löven som prasslar när det kommer en liten pust. Jag kollar ganska ofta på insidan av huvudet vet jag, jag ser det som inte finns på riktigt utan bara i mina tankar. Jag hör att min fritidsfröken ropar, ”Emelie, din mamma är här nu!”, men hon behöver inte ropa egentligen för jag har redan sett mamma.

Jag ser exakt allt härifrån.

Jag ropar, tjoar, vinkar, vill att mamma ska se hur högt jag har klättrat! Vill att mamma ska se hur fantastiskt det är här uppe! Men det är inte alls vad mamma ser för mamma är höjdrädd.

Så när jag står här på taket till ett fantastiskt stort hus i skärgården i Sundsvall så kollar jag ut över havet men in i mig själv. Jag ser magin igen, jag är 7 år och sitter i klätterträdet på skolgården. Nedanför hör jag mamma ropa.

Skribentmode & förväntningar

Oj vad jag ambitiöst har knappat på min dator idag!
Hemsidan http://www.sverigessotare.se ska bringa liv i nyhetsflödet & till underkategorin ”knoparlådan” ska det så småningom komma lite krönikor & diverse anekdoter från sotarvärlden. Så idag när jag stod och kollade ut över skärgården i Njurunda så slogs jag av en så vacker tanke och tänkte ”det här måste jag skriva på min blogg!”.

MEN, sen tänkte jag om. Den här anekdoten tror jag ska få bli krönikan jag skickar till Sveriges Sotare för publicering på deras hemsida istället. Så nu är jag förväntansfull, jag vill att den här minnesbilden ska eka till er! Åh vad jag längtar efter det.

Skrivandet till ära så skaffade jag mig en författarlook. Säg hej till min ”skribentknut”:

Varför har inte nyare braskaminer spjäll i skorstenen?

Denna fråga fick jag 2 gånger under en och samma dag förra veckan, jag har aldrig blivit frågad om det här tidigare och därmed aldrig funderat på det heller…

På äldre kaminer/braskaminer finns ofta ett spjäll på stosen eller murstocken, brukar se ut någonting liknande det här:

Men om man installerar en braskamin med stålrörsskorsten så finns sällan något spjäll i skorstenen.
Efter att jag fått frågan så googlade jag som en besatt! Men jag fick vika ner mig & lämna frågan obesvarad…

Nu har jag funnit tid till att leta svar på det här, pratat med min chef, googlat lite till osv 🤓

Det finns tydligen inget rakt svar på varför, men förr i tiden så hade man bara en rökkanal till alla eldstäder & då monterades spjäll för att man skulle kunna justera vilken eldstad som draget skulle passera via.
Nu så räcker det med att ha ett spjäll som justerar lufttillförseln i braskaminen, när man eldat klart så stänger man istället luftintaget och på så vis får man inte ett konstant drag ut ur huset, vilket kan vara ganska otrevligt på vinterhalvåret.

När jag och min ena fundersamme kund pratade om det här så diskuterade vi även hur vida braskaminen håller värmen när man inte kan stänga ett spjäll i skorstenen utan bara spjället som reglerar lufttillförseln.

En annan anledning till att nyare braskaminer inte har spjäll i skorstenen är för att syftet med en lokaleldstad inte är att lagra någon värme utan att utvinna maximal effekt av veden vid förbränning. Därmed finns ingen anledning till att ha ett spjäll i rökkanalen.
Däremot kakelugnar, täljstenskaminer eller motsvarande vars uppgift är att lagra värmen under en längre tid efter att man eldat, bör ha ett spjäll i rökkanalen för att minimera luftgenomströmningen som leder till avkylning.

Mindre relevant, men för de som undrar, nej kaminen håller sällan 100% tätt och en liten genomströmning kommer att ske. Men, ett spjäll i rökkanalen håller inte 100% tätt heller så det är hugget som stucket!

Tänk dessutom på att inte strypa lufttillförseln innan brasan brunnit ut, då blir det sotiga glas i braskaminen & tjärbeläggning i skorstenen!

Allt för mej, puss och hej!